Vem daterade Princess Amalie Zephyrine of Salm-Kyrburg?

Amalie Zephyrine of Salm-Kyrburg (French: Amélie Zéphyrine de Salm-Kyrbourg; Paris, 6 March 1760 – Sigmaringen, 17 October 1841), was a German noblewoman by birth member of the House of Salm in the Salm-Kyrburg branch and through her marriage she was Princess of Hohenzollern-Sigmaringen.

Amalie was the daughter of Philip Joseph of Salm-Kyburg, first Prince of Salm-Kyburg, and his wife, Maria Theresa of Hornes, heiress to her father, Maximilian of Hornes. Amalie had nine siblings, including Prince Frederick III of Salm-Kyburg.

In 1782, she married Anton Aloys, Prince of Hohenzollern-Sigmaringen, and they had one surviving child, Karl, who would go on to succeed his father as Prince of Hohenzollern-Sigmaringen. Amalie spent little time in Sigmaringen, and she eventually became the lover of Alexandre de Beauharnais, a French revolutionary who was later executed during the September Massacres, and whose widow, Joséphine, later married Napoleon I. Amalie kept good relations with Empress Joséphine and many other influential figures, such as Charles Maurice de Talleyrand-Périgord.

After the death of her eldest brother, she and her younger brother Maurice became legal guardians to her nephew, Prince Frederick IV Salm-Kyrburg.

Alexandre de Beauharnais, född 28 maj 1760 på Martinique, död 23 juli 1794 i Paris, general, vicomte och politiker, son till en tidigare guvernör på Martinique. Bror till François de Beauharnais, far till Eugène de Beauharnais. Farfar till Josefina, drottning av Sverige och Norge och den andra Bernadottedrottningen i ordningen.

Han gifte sig 1779 med Joséphine Tascher de la Pagerie (senare omgift med Napoleon I och känd under namnet Joséphine de Beauharnais).

Han kämpade i nordamerikanska frihetskriget. Han var liksom sin bror adelsdeputerad i nationalförsamlingen men gjorde sig i motsats till denne känd för sitt revolutionsvänliga tankesätt. Under en tid fungerade han även som församlingens president, bland annat vid tiden för kungaparets flykt till Varennes-en-Argonne.

Efter nationalförsamlingens upplösning tjänstgjorde de Beauharnais vid fronten och blev 1793 överbefälhavare i Rhenarmén, men på grund av sin obeslutsamhet, som ledde till Mainz' kapitulation, arresterades han, dömdes till döden och avrättades med giljotin den 23 juli 1794.