Vem daterade ألفريد دي موسيه?

لوي شارل ألفرد دي موسيه -باتاي (بالفرنسية: Louis Charles Alfred de Musset-Pathay) (وُلد في 11 ديسمبر 1810 وتوفي في 2 مايو 1857) شاعر فرنسي ومسرحي وروائي. يُعرف بشعره كما يُعرف بكتابه: اعترافات طفل من القرن (La Confession d'un enfant du siècle)، وهو سيرة ذاتية له.

Rachel, egentligen Élisabeth Rachel Félix, ofta kallad Mademoiselle Rachel, född 28 februari 1820 i Aargau i Schweiz, död 3 januari 1858 utanför Cannes, var en fransk skådespelerska.

Rachels föräldrar var fattiga judar, och från elva till tretton års ålder sjöng hon för bröd på kaféerna i Paris. Hon uppträdde 1833 på Molièreteatern, utbildades därefter vid Conservatoire de Paris och debuterade 1838 på Théâtre Français som Camille i Pierre Corneilles Les Horaces. Kritiken såg snart i henne den som genom sitt starkt accentuerade och lidelsefulla, men ändå strängt behärskade spel skulle åter gjuta liv i den klassiska franska tragedin, en förhoppning som kom att slå in. Fram till 1855 glänste hon på Théâtre Français i Corneilles och Racines sorgespel, i synnerhet i uttolkningen av lidelser som svartsjuka och hat. Phédre var hennes glansroll, och bland nyare rolltolkningar märks Adrienne Lecouvreur i Scribes och Legouvés tragedi.

Rachel gjorde flera långa gästspelsresor, även till USA. Resorna tärde på hennes hälsa, och hon dog 37 år gammal.

I Nordisk familjebok beskrivs hennes talang enligt följande:

Louise Colet, med födelsenamn Louise Révoil, född 15 augusti 1810 i Aix-en-Provence, Frankrike, död 9 mars 1876 i Paris, var en fransk poet och författare. Hon är bland annat känd för sitt stormiga utomäktenskapliga förhållande med Gustave Flaubert, vilket kan ha inspirerat honom till sitt magnum opus Madame Bovary.

Louise Rosalie Allan-Despreaux (1810 – March 1856) was a French actress.

She was "discovered " by François Joseph Talma at Brussels in 1820, when she played Joas with him in Athalie. At his suggestion she changed her surname, Ross, for her mother's maiden name, and, as Mlle. Despreaux, was engaged for children's parts at the Comédie-Française. At the same time she studied at the Conservatoire. By 1825 she had taken the second prize for comedy, and was engaged to play ingenue parts at the Comédie-Française, where her first appearance in this capacity was as Jenny in L'Argent on 8 December 1826.

In 1831 the director of the Gymnase succeeded in persuading her to join his company. Her six years at this theatre, during which she married Allan, an actor in the company, were a succession of triumphs. She was then engaged at the French theatre at St. Petersburg, a scene praised by the Russian aristocracy and the Imperial family.

Returning to Paris, she brought with her, as Legouve says, a thing she had unearthed, a little comedy never acted until she took it up, a production half-forgotten, and esteemed by those who knew it as a pleasing piece of work in the Marivaux style: Un Caprice by Alfred de Musset, which she had played with success in French in St. Petersburg. Her selection of this piece for her reappearance at the Comédie-Française (1847) laid the cornerstone of Musset's lasting fame as a dramatist. In the following year his comedy Il ne faut jurer de rien was acted at the same theatre, and thus led to the production of his finer plays.

Among plays by other authors in which Mlle Allan-Despreaux won special laurels at the Comédie-Française, were Par droit de conquête, Péril en la demeure, La joie fait peur, and Lady Tartuffe. In the last, with a part of only fifty lines, and playing by the very side of the great Rachel, she yet held her own as an actress of the first rank.

Mlle Allan-Despreaux died in Paris, in the height of her popularity, in March 1856.

Caroline Jaubert, née Caroline d'Alton le 6 juin 1803 à Coblence et morte le 13 décembre 1882 à Paris 9^e, est la maîtresse et « marraine » d'Alfred de Musset, ainsi que la correspondante de Berryer et Heinrich Heine. Femme de salon, elle est notamment l'auteur de Souvenirs.

Angélique Félicité Anaïs Bosio, par son mariage marquise de La Carte, est une salonnière française née le 25 août 1808 à Paris et morte le 10 avril 1865 à Pau.

Amantine Lucile Aurore Dupin, mer känd under pseudonymen George Sand (uttal: [sɑ̃:d]), född 1 juli 1804 i Paris, död 8 juni 1876 i Nohant-Vic, var en fransk författare. Hon är bland annat känd för att starkt ha gått emot 1800-talets kvinnosyn.