Vem daterade ?

Aleksander Petrovitj Jermolov (ryska: Александр Петрович Ермолов), född 1754, död 1834, var en rysk general och älskare till Katarina den stora.

Jermolov presenterades för Katarina av Potemkin, utprovades av Anna Protasova och ersatte 1785 Aleksander Lanskoj som generaladjutant och älskare. Jermolov anslöt sig till Potemkins fiender och avsattes därför från sin ställning.

Ivan Nikolajevitj Rimskij-Korsakov, ursprungligen Korsav, född 1754, död 1831, var en rysk gunstling.

Korsakov, som var husar, ersatte 1778 Simon Zoritj som Katarina den storas älskare och generaladjutant efter att ha presenterats av Potemkin och utprovats av Praskovja Bruce. Katarina var förälskad i hans skönhet, kallade honom Pyrrhus och näktergal och beundrade honom då han sjöng och spelade fiol. Han var vid ett tillfälle sjuk, vilket gav upphov till ryktet att Katarinas älskare missbrukade potensmedel. I oktober 1779 ertappade Katarina honom som otrogen med Praskovja Bruce, enligt uppgift efter att ha visats till rätt rum av Aleksandra von Engelhardt på uppmaning av Potemkin, och såg till att han lämnade hovet. Det ryktades att Potemkin hade sett till att hon ertappade dem. Detta orsakade även Bruces fall; hon följde honom först i hans exil, men han reste i stället till Moskva med den gifta grevinnan Stroganova, där de sedan levde i ett lyckligt förhållande.

Aleksander Dmitriev-Mamonov (ryska: Александр Матвеевич Дмитриев-Мамонов), född 1758, död 1803, var en rysk greve och älskare till Katarina den stora.

Jermolov presenterades för Katarina av Potemkin, utprovades av Anna Protasova och ersatte 1786 Aleksander Jermolov som generaladjutant och älskare. Han åtföljde henne på resan till Krim 1787. Han förlorade sin ställning hos Katarina efter att ha varit otrogen med hovdamen Shcherbatova.

Aleksander Dmitrijevitj Lanskoj, kallad Sasjenka, född 1758, död 1784, var en rysk general och älskare till Katarina den stora.

Lanskoj blev Potemkins adjutant 1779, presenterades för Katarina av Potemkin 1780, utprovades av Anna Protasova och blev sedan generaladjutant och älskare. Lanskoj beskrivs som harmonisk och uppriktigt förälskad i Katarina, och deras relation som ömsesidigt lycklig och harmonisk. Han blandade sig inte i politik, bad inte om gåvor, tog inte emot mutor och var inte heller svartsjuk, och han deltog gärna i hennes kulturella intressen. 1782 samarbetade han (dock utan framgång) med Potemkin för att avlägsna Orlov från hovet.

Som den enda av favoriterna tog hans familj avstånd från honom p.g.a. hans ställning. Han avled av difteri i juni 1784. Rykten gick då om att han avlidit av försvagad hälsa p.g.a. för mycket potensmedel.

Sergej Vasiljevitj Saltykov (ryska: Сергей Василиевич Салтыков), född cirka 1726, död 1765, var en rysk greve, officer och kammarherre som blev först bland den blivande kejsarinnan Katarina II:s kända älskare och antagits vara naturlig far till hennes son, senare Paul I av Ryssland.

Saltykov utsågs 1754 av den sittande regerande kejsarinnan Elisabet att meddela det svenska hovet om pojkens födelse och fick resa till Stockholm och framträda inför kung Adolf Fredrik med budskapet.

Peter Vasiljevitj Zavadovskij (ryska: Пётр Васильевич Завадовский), född 10 januari 1739, död 10 januari 1812, var en rysk greve och gunstling till Katarina den stora.

Zavadovskij blev 1775 Katarinas sekreterare och blev den 2 januari 1776 hennes generaladjutant och älskare. Han beskrivs som stilig, kultiverad och allvarlig samt anses ha varit uppriktigt förälskad i Katarina. Förhållandet var ansträngt på grund av den svartsjuka han kände mot Potemkin, vars nära relation med Katarina fortgick trots att han i egenskap av älskare hade ersatt honom; även Potemkin ryktas ha haft åtminstone ett vredesutbrott på grund av relationen. Förhållandet avslutades på grund av de ständiga slitningarna och han ersattes 1777 av Simon Zoritj. Då relationen med Zoritj avslutades 1778 ska Katarina ha övervägt att återkalla Zavadovksij, men hon mötte då i stället Ivan Rimskij-Korsakov.

Simon Gavrilovitj Zoritj, född 1745, död 1799, rysk gunstling från 1777 till 1778.

Zoritj var en serbisk officer, husar, och adelsman (greve). Han hade gjort sig känd under sin tid som fånge hos turkarna. Zoritj presenterades för Katarina den Stora av Potemkin, utprovades av Praskovja Bruce och läkarundersöktes av den skotske hovläkaren Rogerson innan han utnämndes till generaladjutant och ersatte sedan Peter Zavadovskij som Katarinas älskare. 1777 organiserades också favoritens "flygeladjutanter", vilka först förekommit 1775 och var generaladjutantens ersättare i fortsättningen. Zoritj beskrivs som stilig och temperamentsfull. I maj 1778 presenterade Potemkin Katarina för hans ersättare, Ivan Rimskij-Korsakov, vilket fick Zoritj att utmana honom på duell, hota att döda sin ersättare, vägra att lämna hovet och öppet gräla med Katarina. Han tvingades till slut ge upp och fick kontanter och egendom med 7.000 livegna.

Aleksandr Semjonovitj Vassiltjikov (ryska: Александр Семёнович Васильчиков), född 1744, död 1813, var en rysk militär som under en tid var Katarina den storas gunstling.

Vassiltjikov var fänrik i Chevaliergardet då han 30 augusti 1772 utsågs till Katarina den storas generaladjutant och ersatte Orlov som hennes älskare. Han hade blivit hennes kammarjunkare redan 1 augusti. Då Orlov reste bort ska någon ha informerat Katarina om hans otrohet, vilket fick henne att inleda förhållandet med Vassiltjikov. Han ersattes 1774 med Potemkin.

Platon Aleksandrovitj Zubov (ryska: Платон Александрович Зубов), född den 15 november 1767, död den 7 april 1822, var en rysk gunstling; älskare till Katarina den stora.

Zubov presenterades 1789 som gardeslöjtnant för Katarina och ersatte Alexander Dmitriev-Mamonov som generaladjutant och officiell älskare. Zubov var den ende av Katarinas älskare förutom Potemkin som kan sägas ha utövat politiskt inflytande över henne, åtminstone efter Potemkins död 1791. Han utnämndes genast till överste och 1791 till generalfälttygmästare, överhopades med rikedomar och upphöjdes 1796 av kejsar Frans II till romersk riksfurste. Zubovs makt upphörde med kejsarinnans död samma år; kejsar Paul förvisade honom till hans gods och beordrade honom senare att resa utomlands. Han fick 1801 tillåtelse att återvända till Sankt Petersburg, var samma år en av de mest nitiska deltagarna i mordsammansvärjningen mot Paul och utövade efter mordet en kort tid jämte Pahlen och Bennigsen stort politiskt inflytande, men föll snart i onåd och nödgades dra sig tillbaka till privatlivet. Zubov hade även lyckats dra fram sina bröder Nikolaj och Valerian Zubov till gunst och ämbeten.

Furst Grigorij Alexandrovitj Potemkin (ryska: Григорий Александрович Потёмкин, nutida translitteration: Grigorij Aleksandrovitj Potiomkin), född den 13 september (enligt n.s: 24 september) 1739 i Tjizjovo i Guvernementet Smolensk (nu Tjizjevo i Smolensk oblast), död den 5 oktober (n.s: 16 oktober) 1791 nära byn Staryje Radeny i furstendömet Moldavien (nu Rădenii Vechi i Moldavien), var en rysk fältmarskalk, statsman, och Katarina den storas gunstling.

Potemkin är främst ihågkommen för sina försök att kolonisera de då sparsamt befolkade stäpperna i dagens södra Ukraina, vilka övergick från krimtatarisk till rysk ägo efter freden i Küçük-Kaynarca 1774. Bland de städer som grundades av Potemkin märks Cherson, Nikolajev (nu Mykolajiv), Sevastopol och Jekaterinoslav (nu Dnipro).

Grigorij Grigorjevitj Orlov (ryska: Григорий Григорьевич Орлов), född den 6 oktober 1734, död den 13 april 1783, var en rysk adelsman. Han var son till Grigorij Ivanovitj Orlov, som var rysk guvernör i Novgorod, och bror till Aleksej Grigorjevitj Orlov.

Stanisław II August av den adliga familjen Poniatowski var den siste kungen av det polsk-litauiska samväldet. Han föddes den 17 januari 1732 och dog den 12 februari 1798. Fadern var greve Stanisław Poniatowski och modern furstinnan Konstancja Czartoryska. Stanisław II August var kung av Polen och storfurste av Litauen mellan 1764 och 1795.

Stanisław August har framför allt gått till historien som Polens siste kung, men han gjorde också som regent betydande insatser för den polska konsten, kulturen och utbildningsväsendet. Han gynnade näringslivet och ansåg att en bättre ställning för borgerskapet och en motsvarande reduktion av adelns makt skulle göra Polen starkare. Hans memoarer (Mémoires du roi Stanislas-Auguste Poniatowski, St.-Pétersbourg 1914–1924) är en viktig källa till samtida europeisk politik.