Vem daterade Marie-Anne Detourbay?

Marie-Anne Detourbay, född 1837, död 1908, var en fransk salongsvärd och kurtisan. Hon tillhörde demimonderna under andra kejsardömets tid och höll också en berömd salong, som hade inflytande under andra kejsarömet och den tredje republikens tid. Hon hade ett långvarigt förhållande med Jules Lemaître.

Napoléon Joseph Charles Paul Bonaparte, ("Plon-Plon"), född 9 september 1822, död 17 mars 1891; var son till Jérôme Bonaparte och Katharina av Württemberg.

Efter en händelserik uppväxt blev han 1848 invald som representant för Korsika i den franska nationalförsamlingen, där han anslöt sig till den yttersta vänstern. Efter statskuppen i december 1851 fick han såväl prinstitel som plats i senaten och kabinettet. Hans förhållande till sin kusin kejsaren var dock i allmänhet kyligt. Under Krimkriget deltog Bonaparte som general, men gjorde ingen betydande insats, och öknamnet "Plon-plon" förskriver sig från den här tiden.

1859 gifte han sig med prinsessan Marie-Clothilde av Savojen (född 1843, död 1911), dotter till kung Viktor Emanuel II av Italien. Ett olyckligt äktenskap, som slutligen ledde till att makarna separerade 1870.

Sedan Napoleon III störtats utvisades han, men fick återvända 1873 och invaldes tre år senare i deputeradekammaren, där han inledde en hätsk kampanj mot de konservativa och klerikala partierna.

Efter arvprinsen Louis Napoleon Bonaparte, Napoleon IV:s död 1879, proklamerade han sig som tronpretendent, men godtogs ej av de konservativa bonapartisterna, som föredrog hans son, Victor.

Han utvisades 1886 och var därefter bosatt i Schweiz.

Barn:

1. Victor Jérôme Bonaparte (1862–1926)
2. Napoleon Louis (1864–1932; rysk generallöjtnant)
3. Letizia (1866–1922; gift med hertigen av Aosta)

Ernest Baroche né à Paris le 23 août 1829 à Paris et tué au Bourget le 30 octobre 1870, est un militaire, haut fonctionnaire et homme politique français.

François Élie Jules Lemaître, född 27 april 1853, död 4 augusti 1914, var en fransk författare.

Lemaître verkade från omkring 1880 som essayist i Revue bleue, var kulturkrönikör i Le Figaro och teaterkritiker i Journal des débats och framträdde samtidigt som novellförfattare och stilren parnassisk lyriker. Hans recensioner har samlats i Les contemporains (åtta band, 1885-1902) och Impressions de théâtre (tio band, 1888-1902).

År 1889 debuterade Lemaître som teaterdiktare och skrev därefter fram till 1905 ett tiotal skådespel, däribland L'âge difficile (1895, Den farliga åldern, uppförd i Stockholm 1896), gärna byggda på äktenskapskonflikter, ibland med genomförd satir på en eller annan samhällsföreteelse, alla utmärkta av spirituell dialog och scenteknisk behändighet.

Lemaître utgav dessutom en socialfilosofisk roman Les rois (1893), som beskriver hans skeptiska syn på samtiden och dess utvecklingsgång. Under Dreyfusaffärens senare skede kom Lemaître att ställa sig i spetsen för den nationalistiska rörelsen. Hans artiklar finns samlade i Théories et impressons (1903) och Discours royalistes (1908-1911). Hans rent litterära verksamhet efter denna period bestod i huvudsak av starkt personliga monografier över Rousseau (1907), Racine (1908), Chateaubriand (1912) och Fénelon (1914).

Lemaîtres betydelse för samtida fransk kultur vilade främst på hans ställning som inflytelserik litteraturkritiker. Som sådan utgick han från fransk-klassisk tradition, men med skarp front mot såväl romantik som naturalism, under vilket namn de än uppträder och lägger endast "intrycket" ("l'impression") av förnuft och god smak till grund för all konstnärlig värdesättning.