Vem daterade Mary Robinson (poet)?

Mary Robinson (née Darby; 27 November 1757 – 26 December 1800) was an English actress, poet, dramatist, novelist and celebrity figure. She lived in England, in the cities of Bristol and London; she also lived in France and Germany for a time. She enjoyed poetry from the age of seven and started working, first as a teacher and then as an actress, from the age of 14. She wrote many plays, poems and novels. She was a celebrity, gossiped about in newspapers, famous for her acting and writing. During her lifetime she was known as "the English Sappho". She earned her nickname "Perdita" for her role as Perdita (heroine of Shakespeare's The Winter's Tale) in 1779, and was the first public mistress of King George IV while he was still Prince of Wales.

General Sir Banastre Tarleton, 1st Baronet (21 August 1754 – 15 January 1833) was a British military officer and politician. He is best known as the lieutenant colonel leading the British Legion at the end of the American Revolutionary War. He later served in Portugal and held commands in Ireland and England.

During most of his service in North America, he led the British Legion, a provincial unit organised in New York in 1778. After returning to Great Britain in 1781 at the age of 27, Tarleton was elected to Parliament as a member for Liverpool. He served as a prominent Whig politician for 20 years. He was interested in military matters and opposed abolition of the slave trade.

Georg IV av Storbritannien (engelska: George IV), George Augustus Frederick, på svenska Georg August Fredrik , född 12 augusti 1762 på St James's Palace, London, död 26 juni 1830 på Windsor Castle, Berkshire, var prinsregent 1811–1820 och kung av Förenade kungariket Storbritannien och Irland och Kungariket Hannover 1820–1830.

Han var Georg III:s och drottning Charlottes äldste son och styrde som prinsregent under faderns sjukdom.

Georgs nioårsperiod som prinsregent, från 1811 till 1820, präglades av segern i Napoleonkrigen i Europa. Som kung var Georg envis och blandade sig ofta i politiken, särskilt i frågan om katolikernas emancipation, men inte lika mycket som fadern. Under större delen av Georgs tid som prinsregent och kung var Lord Liverpool premiärminister.

Georg ihågkoms i synnerhet för sin extravaganta livsstil. I Brighton byggde han det överdådiga Royal Pavilion och i London residerade han länge på Carlton House, som han ständigt byggde ut och förskönade.

Han gifte sig med en änka, skådespelerskan Maria Anne Fitzherbert, i december 1785, något som dock inte godkändes enligt lag då hon var katolik. Han gifte sig därefter 1795 med sin kusin Caroline av Braunschweig (engelska: Caroline of Brunswick), (1768–1821). Paret kände ömsesidig fysisk avsmak för varandra och levde separerade, med några dagars undantag. De fick dock dottern Charlotte Augusta 1796.

Dottern dog dess värre i barnsäng 1817 efter sitt giftermål med prins Leopold av Sachsen-Coburg-Saalfeld, och Georg IV stod utan arvinge.

Drottning Caroline utestängdes från kröningen 1821 i Westminster Abbey, något som sågs som en nationell skandal, och hon dog några veckor därefter.

Georg IV dog, efter flera år av dålig hälsa, 1830 och efterträddes av sin yngre bror William IV av Storbritannien.

George Capel-Coningsby, 5th Earl of Essex FSA (13 November 1757 – 23 April 1839) was an English aristocrat and politician, and styled Viscount Malden until 1799. His surname was Capell until 1781.

Чарльз Джеймс Фокс (англ. Charles James Fox; 24 января 1749, Вестминстер, Большой Лондон — 13 сентября 1806, Чизик) — английский политический деятель и парламентарий, вождь левого крыла партии вигов, идеолог британского либерализма, убеждённый оппонент короля Георга III. Фокс сочувственно относился к борьбе американских колоний за независимость и к Великой французской революции. Добивался отмены работорговли. Вечная оппозиционность Фокса сделала его мишенью карикатуриста Джеймса Гилрея. На протяжении почти всей политической карьеры находился в оппозиции, первоначально действуя в союзе с Эдмундом Бёрком и отстаивая безусловную свободу личности от государственной власти. В правительство входил три раза (1782, 1783, 1806) в качестве министра иностранных дел.