Vem daterade Cytheris?

Cytheris eller Volumnia Cytheris, född okänt år, död under första århundradet, var antik romersk skådespelare (mimae) och dansare.

Hennes ursprungliga namn var Volumnia, men hennes scennamn var Cytheris. Det var vanligt att skådespelare antog artistnamn, ofta syftande på lämpliga gudomar, och Cytheris syftade på Afrodite, vars kult låg på ön Cythere.

Hon hade omtalade förhållanden med Publius Volumnius, Marcus Antonius (det avslutades vid hans giftermål år 48) och med Cornelius Gallus, som i sina verk kallar henne Lycoris. Relationen med Antonius omtalas av både Plutarkos och Cicero och användes för att svärta ned Antonius, som kallas Cytherius (Herr Cytheris) och det omtalades hur han gav henne ett lika fint ekipage som det han gav sin mor, och hur han tog med henne på middagar i societeten (år 46). Hon framförde möjligen Virgilius berömda euloger som mimskådespel.

Marcus Antonius, född 83 f.Kr. i Rom, död 1 augusti 30 f.Kr. i Alexandria, var en romersk politiker och fältherre. Han stod Julius Caesar mycket nära som general och administratör och bildade efter dennes död år 44 f.Kr. en militärdiktatur tillsammans med Caesars adoptivson Octavianus och Marcus Aemilius Lepidus, i dag känt som det andra triumviratet.

Triumviratet splittrades 33 f.Kr. Ökande motsättningar mellan Antonius och Octavianus ledde till ett blodigt inbördeskrig. Antonius, som stöddes av Egypten, besegrades i slaget vid Actium och övergavs därefter av sina allierade. Han begick självmord följande år i Alexandria, och hans älskarinna, drottning Kleopatra, följde honom kort därefter.

Marcus Junius Brutus (; Latin: [ˈmaːrkʊs juːniʊs ˈbruːtʊs]; c. 85 BC – 23 October 42 BC) was a Roman politician, orator, and the most famous of the assassins of Julius Caesar. After being adopted by a relative, he used the name Quintus Servilius Caepio Brutus, which was retained as his legal name. He is often referred to simply as Brutus.

Early in his political career, Brutus opposed Pompey, who was responsible for Brutus' father's death. He also was close to Caesar. However, Caesar's attempts to evade accountability in the law courts put him at greater odds with his opponents in the Roman elite and the senate. Brutus eventually came to oppose Caesar and sided with Pompey against Caesar's forces during the ensuing civil war (49–45 BC). Pompey was defeated at the Battle of Pharsalus in 48, after which Brutus surrendered to Caesar, who granted him amnesty.

With Caesar's increasingly monarchical and autocratic behaviour after the civil war, several senators who later called themselves liberatores (liberators) plotted to assassinate him. Brutus took a leading role in the assassination, which was carried out successfully on the Ides of March (15 March) of 44 BC. In a settlement between the liberatores and the Caesarians, an amnesty was granted to the assassins while Caesar's acts were upheld for two years.

Popular unrest forced Brutus and his brother-in-law, fellow assassin Gaius Cassius Longinus, to leave Rome in April 44. After a complex political realignment, Octavian – Caesar's adopted son – made himself consul and, with his colleague, passed a law retroactively making Brutus and the other conspirators murderers. This led to a second civil war, in which Mark Antony and Octavian fought the liberatores led by Brutus and Cassius. The Caesarians decisively defeated the outnumbered armies of Brutus and Cassius at the two battles at Philippi in October 42. After the defeat, Brutus took his own life.

His name has become a synonym and byword for "betrayal" or "traitor" in most languages of Europe. His condemnation for betrayal of Caesar, his friend and benefactor, is perhaps rivalled only by the name of Judas Iscariot, with whom he is portrayed in Dante Alighieri's Inferno. He also has been praised in various narratives, both ancient and modern, as a virtuous and committed republican who fought – however futilely – for freedom and against tyranny.

Gajus Cornelius Gallus, född 69 f.Kr. i Forum Livii (Forlì), död 26 f.Kr. (självmord), var en romersk poet, fältherre och politiker.

Gallus blev av Augustus upphöjd till riddare och efter slaget vid Actium 31 f.Kr. utsedd till ståthållare över Egypten. Han anklagades dock för att uppträda på ett egenmäktigt och förmätet sätt och råkade i onåd och tog slutligen sitt liv.

Gallus författade fyra böcker elegier, i vilka han skildrar sin kärlek till Lycoris (pseudonym), en skön och lidelsefull frigiven slavinna, och han brukar räknas som den till tiden förste bland Roms elegiska skalder, särskilt som efterbildare av den alexandrinska skolan (Euforion med flera). Hans stil synes ha varit något hård, men sentidas och efterföljares lovord vittnar om att han hade anseende som skald. Hans dikter har gått förlorade, så när som på en versrad samt nio ytterligare rader som upptäcktes i en papyrus i Egypten 1978.