Vem daterade Elisabet av Ryssland?

Elisabet Petrovna (ryska: Елизаве́та (Елисаве́та) Петро́вна), född 18 december 1709, död 25 december 1761 (g.s.) / 5 januari 1762 (n.s.), var regerande rysk tsarinna från 1741. Hon var dotter till Peter den store och Katarina I.

Elisabet förklarades 1727 som nummer två i tronföljden efter sin brorson Peter II och sin äldre syster Anna. Efter sin brors död 1730 åsidosattes dock hennes arvsrätt av riksråden, som gav tronen till hennes kusin kejsarinnan Anna. Under Annas regeringstid behandlades Elisabet med misstänksamhet som ett potentiellt hot. Anna iscensatte Elisabets arvsrätt och testamenterade tronen till sin egen brorson Ivan IV.

År 1741 störtade Elisabet Ivan IV och tog makten i en oblodig palatskupp med gardesregementenas stöd. Hennes regeringstid har beskrivit som början av den ryska upplysningstiden, och som fullbordandet av hennes far Peter den stores moderniseringsreformer. Samtidigt präglades den också av slöseri, korruption och en viss laglöshet. Hon utsåg sin systerson Peter till sin tronarvinge, men han avsattes snart efter hennes död av sin hustru, Katarina II. Elisabet beskrivs som vacker, begåvad och varmhjärtad, men också som lättsinnig, temperamentsfull och obeslutsam.

Ivan Ivanovitj Sjuvalov (ryska: Иван Иванович Шувалов), född 12 november (gamla stilen: 1 november) 1727 i Moskva, död 26 november (gamla stilen: 15 november) 1797 i Sankt Petersburg, var en rysk politiker.

Sjuvalov utnämndes av tsarinnan Elisabet till generaladjutant och medlem av "konferensen" (det dåvarande statsrådet) och fick stort inflytande på statsärendena, men avböjde grevetiteln. Stor förtjänst inlade han genom inrättandet av Moskvas universitet och gymnasium 1755, vars förste kurator han blev. På hans initiativ grundlades även kejserliga konstakademien (1757) och gymnasiet i Kazan (1758).

Sjuvalov gynnade Michail Lomonosovs vetenskapliga verksamhet och gav uppslag till Voltaires "Histoire de l'empire de Russie sous Pierre le Grand". Efter Katarina II:s tronbestigning vistades han i utlandet 14 år, blev efter hemkomsten överkammarherre och samverkade med furstinnan Katarina Dasjkova vid utarbetandet av "Sobesiednik ljubitelej rossijskago slova". Hans biografi skrevs av Pjotr Bartenev 1857.

Aleksej Grigorjevitj Razumovskij (ukrainska: Розумовський Олексій Григорович; ryska: Алексей Григорьевич Разумовский), född den 28 mars 1709 till Grigorij Rozum (Hryhorij Rozum) på gården Lemesji nära Tjernigov, Hetmanatet (1649-1775) (numera Ukraina), död 18 juli 1771, var en ukrainsk musiker och en rysk hovfunktionär och gunstling. Han var troligen Elisabet av Rysslands morganatiske make. Han var bror till Kirill Razumovskij.

Han var född i en kosackfamilj. I sin ungdom var han fåraherde. Han hade en vacker sångröst och sjöng i bykyrkan. En av kejsarinnan Anna av Rysslands hovmän, överste Visjnevskij, reste 1731 förbi byn på återresan från Ungern. Han kom att höra Razumovskijs sångröst och blev betagen av den unge pojken. Han tog med honom till Sankt Petersburg där han fick ingå i den ukrainska palatskören.

Han uppmärksammades av prinsessan Elisabet, som bad att få honom placerad i hennes hushåll, där han snart blev hennes älskare. Efter Elisabets trontillträde 1741 blev deras förhållande så offentligt att kyrkan bad Elisabet att gifta sig med honom, och paret uppges ha gift sig i hemlighet hösten 1742; giftermålet var dock morganatiskt och hölls fortsatt hemligt, och Razumovskij fortsatte officiellt att endast vara Elisabets gunstling.